VM 2-5 augusti 2015
En blöt utmaning
– i trapets och vid roder
Äventyret är över. Seglen revade.
Efter en veckas segling på VM slog hösten upp sina dörrar med skola, arbete och andra åtaganden. Färska ostron, stinkande våtdräkt och salt bris falnade snabbt ur minnet till förmån för vardagen.
Med mig hade jag ytterligare lärdomar om jollesegling och det sociala ramverk som sporten omgärdas av, samt en fördubblad mängd timmar med Henrik och båten.
Det skulle dock visa sig på SM att de inte räckte långt. 
Kullavik, straxt söder om Göteborg, bjöd på en magnifik skärgård och vi ackompanjerandes av strålande sol samt ytterligare tre tävlingsklasser – 29er, Feva och RS200. Ömsom bris, ömsom lätt segling gav oss en 5:e placering av sju startande båtar. Och ska sanningen fram, så hade det kunnat gå än sämre. Inte ens med tio segeldagar i ryggen förmådde vi undvika misstagen som ödelägger en bra placering. Men oj, så skoj det var att gå för segel igen.
Epilog & Reflektion
- Man kommer långt med mycket vilja och mod. För att nå hela vägen krävs timmar av träning. Genvägar ej möjliga.
- Denna båtklass är som klippt och skuren för den som vill utveckla sin segling genom kappsegling, UTAN att för den sakens skull tvingas till elitsatsningar och stora investeringar. Jag kallar därför RS500 för ”Gubbracer”.
- Naturupplevelse och fysisk träning kombinerad tillsammans med stor portion social samvaro, såväl med besättning som andra entusiaster.
- Blev det då ett äventyr? Ja, i högsta grad. Att en landkrabba som jag ibland klarar av att hålla jämn takt med andra som seglat sedan barnsben gör mig stolt. På frågan om jag vill vara med på VM2016 i Travemünde svarar jag därför med ett rungande: JA!
Slutligen vill jag tacka för alla trevliga minnen och det varma välkomnande som snabbt fick mig att känna inkluderad. Tack Henrik, Malin, Johan, Stephan, Johanna, Martin, Axel, Peter, Martin samt Lisa och Hilde.
Det gick hela vägen!
Efter en väntan, vilken kändes som en evighet i den gassande solen, började det slutligen blåsa den sista tävlingsdagen. Två timmar efter utsatt tid. Alla kastade på sig västarna och sprang ned till vattnet när signalen gick.
Väl framme vid startbåten, taggade upp över öronen, fann vi det blåsa en stadig frisk bris. Perfekt för båttypen. Och vilken lek det blev!
Efter en bra start kom vi fram till kryssmärket som tredje båt och hissade snabbt genackern bort till spreaden medan saltvattnet sprutade runtom oss. (Någon mätte upp farter bortåt 20knop) Vi lyckades tyvärr inte jippa i den hårda vinden utan kapsejsade och kom in på sjätte plats. Även den andra starten gick bra. Vi gick ut som första båt, tuffade på enligt plan och höll ifrån vår närmaste kombattant NED1088 hela vägen genom banan för att korsa mållinjen som första båt.
En fantastisk känsla att höra sina siffror utropade på målfartyget medan de andra jagade oss i kölvattnet!
Vår segling räckte till en andra plats. Variationerna i resultatet avslöjar att vi lyckas segla bra men gör allt för många misstag. Med mer träning och erfarenhet av slag, jippar och, framför allt, start i samband med kappsegling kan nog ta oss till Gold Fleet nästa år i Travemünde – om vi ställer upp som team Sillén/Löbel. 😉
Rutin är allt!
Så har kampen om topplaceringarna i båda flottorna börjat. Som enda svenska båt försvarar vi toppen i Silverflottan medan våra fyra vänner tampas om pallplats i Guldflottan.
Den första rejsdagen bjöd på vridande starka vindar och här visade det sig att det lönar sig med rutin. Trots att vi trängdes ut på startlinjen och fick segla runt startbåten, vilket innebar att vi gick iväg sist, långt efter de andra, blev det vår sämsta insats och placering på 10:e plats. Varför? Jo, rutinen att snabbt komma på rätt köl när vi slog runt!
Igår handlade det om svaga vindar, igen. Mot slutet av dagen så skiftande och svaga att sista rejset bröts – efter att banan lags om två gånger – och seglatsen till sist blåstes av. Många timmars guppande och väntan i stekande hetta tärde på koncentrationen men vi lyckades göra bra ifrån oss och slutade på en första och andra plats.
Hur var det med rutinen? Jo, vi erfar att de flesta på sjön faktiskt är erfarna jolleseglare från barnsben. Henrik och jag är hermelinerna som först på äldre dagar börjat med sporten. Det innebär i de flesta fall att vi måste tänka i alla moment och rörelsemönster där det för andra kommer naturligt, t ex vid starter, slag, jippar eller att slå på vrid. De vet och reponderar rätt i varje situation.
Om erfarenheten är emot oss kompenseras den av orädsla, (över)vikt och en massa jäklar anamma. Därtill att Henrik känner båten så väl och är en naturbegåvning när det kommer till vattensport. Så, med tanke på förutsättningarna är vi mer än nöjda med våra insatser och vår placering. Det vore ju skam om en landkrabba som jag tampats i guldserien!
Qualification Done and we fly
Så är kvalificeringsomgången i hamn. Två dagar där ax skulle sållas från vete, och där startfältet delas upp i en Gold- respektive Silverflotta. Men också dagar av gemenskap, festligheter, sol och kamratanda över nationsgränser.
Den första dagen erbjöd så svaga vindar att vårt andra rejs blåstes av medan det första gav oss en svag 21:a placering. Till den andra dagen hade jag laddat med kofein, paracetamol, antibiotika och provat att stoppa in linser under det svullna ögonlocket. Inget skulle väl stoppa oss nu?! Men det kunde det.
Tångruskor. Vi lärde oss av våra mer erfarna seglare att det lönar sig att rensa roder och centerbord från skräp, även under tävling. Något vi inte förstod eller hade erfarenhet av utan genomförde vårt andra rejs med drag i roder samtidigt som vi såg oss omseglade av ett tiotal båtar, på olika vindar. Klart frustrerande.
När så dagarna var till ände och resultatet räknat fann vi oss fallna på det berömda målsnöret med 34 sköna poäng, precis under mittlinjen som delar flottorna med 32 båtar i vardera Fleet.
Vi gratulerar de andra svenska teamen som gör riktigt bra ifrån sig och kämpar vidare när den finala serien drar igång.
Captain Morgon is on site!
Så vaknar vi till en helt soldränkt Jachhaven av Aquavitesse. Holländska Zeelands inkubator för seglare. Vackert belägen intill den pitoreska fiskebyn Bruinisse och de otaliga musselodlingarna.
Resan från Sverige har kantats av äventyr som började med en snabb ”check-up” av lungorna i Göteborg, efter en argsint förkylning, och kulminerade med ett läkarbesök i Kiel. I skrivande stund ligger linserna i sin burk medan jag med varigt och igenbomat öga medicinerar med antibiotika och paracetamol för att kunna ha ledsyn åter när tävlingen startar på söndag.
Med över 70 deltagande ekipage har tävlingsledningen beslutat att genomföra kvalificering genom flera Flight Start om fyra grupper. Placeringar under dessa avgör om man sedan startar i guld eller silverligan – och gissa vad vår ambition är?
Bland de svenska fem teamen har undertecknad redan fått smeknamnet Captain Morgan, med syftning till enögdheten och val av livselixir.
Nu, dags att dra på våtdräckten och försvara färgerna!
Ingen meteorologi!
Sommar, sol och lata dagar? Nej, Henrik har satt mig på att studera segling. Böcker, instruktionsfilmer och länkar. Och ju mer jag läser desto mer förvånad blir jag att vi faktiskt kan framföra skutan med tanke på den komplicerade fysiken som är inblandad.
Först ett skrov som befinner sig i ett element, vatten, både i ytspänning som under där det förekommer strömmar och strömningar kring det. Sedan segel som befinner sig i ett annat element, luften. För att inte tala om alla dessa nya termer!
Ovan på allt detta ska vi lägga väjningsregler, tävlingstaktik och psykologi.
För det sistnämnda är jag förberedd med ett ess i rockärmen:
Min gamla holländska parlör från 90 när jag bodde där. Kanske hinner jag damma av några vinnande fraser att slänga mig med till tävlingsledningen?
Henrik & Gast
Det börjar närma sig med stormsteg. Tävlingen med stort T. Mer än 60 ekipage är anmälda så det lär bli trängsel utmed hela banan. Vi tackar för alla goda råd vi fått, t ex att vara först ut och hålla placeringen fram till mål för att undvika trängsel. MEN, det finns fler väjningsregler på sjön än att följarna håller undan för ettan!
Ja, egentligen finns för mycket att tänka på. Sådant som borde sitta i ryggmärgen och tar för mycket tid och tankekraft i stunden. Nu sliter jag bl a med att dra in mig med vänster hand på babord sida och vice versa på styrbord men tyvärr tar den dominanta handen över vilket gör att mina armar och tampar korsas ofrivilligt. Den sista omgången började vi dock få till kommunikationen och lite ”vem-gör-vad-när” i båten. Tyvärr var det vår sista träningsdag innan VM. Fem tillfällen totalt blev det. Lika många som tävlingsdagar i Holland.
Som alla förstår gör jag mitt bästa men jag blev lite orolig över om jag valt rätt båt att mönstra ombord på. Det var efter en dags segling som vi insåg att vi seglat med en s-formad mast och behövde låna ”stämjärn” för att justera spänningen i vanten. Sådant trodde jag att den erfarna kaptenen hade pejl på. En annan detalj som skiljer oss från de andra svenska kollegorna är att vi saknar egna namn på seglen. Det uppdagades att Henrik byter gast oftare än segelduk. För att spara pengar kunde väl åtminstone skriva ”Henrik & Gast” på seglet!
Vi får kanske skaffa färggranna Hawaii-skjortor som utmärker oss medelåldersmän på båten ….
Smidig som …
Andra träningshelgen i hamn och det är lite vemod i leden. Vi får inte riktigt till slagen och jipparna. Båten kränger och vi har ännu inte fått till manöverdugligheten. Visserligen blåste det bortåt kuling i byarna men vi hade riggat med 3m2 mindre segelyta. Å andra sidan börjar vi nu få in snitsen att vända tillbaka båten. Spana in smidigheten på herrarna i detta potpurri.
Not: Om ni får för er att spela in film med mer än 120fps så var säker på att grafikkort och skärmfrekvens hänger med. Annars är det ett helsike att redigera …
On the wire
Så har vi prövat våra vingar tillsammans – igen. Sist var för tre år sedan när jag fick vara med på västkusten och prova på att hänga i trapets. Nu var det 
annorlunda. Det här är på riktigt. Fullt allvar!
Eftersom Henrik är så van och gammal i gemet så började vi med en tävling direkt. Björlanda Kiles arrangemang ”On the Wire”. En tävling för båtar utrustade med trapets. Det blev fem klasser som ställde upp – OS-klass 470, Olympisk klass 505, Katamaran Formula f18 och RS500- som rankades enligt PYS (Portsmuth Yard Stick). Ett system som gör att olika båtar kan tävla mot varandra, likt handikapp i golf.
Den första dagen var vi tidigt ute och laddade som få. Jag påpälsad upp till öronen i min våtdräkt. De andra mer leasure med sina torrdräkter. Vädret var mulet men vinden blåste svagt. Med en massa pirr i magen riggade vi båten medan kalkylerna hur vi skulle hålla blåsan i styr de närmaste fem timmarna pågick frenetiskt. Det är ju inte alls så enkelt att segla in och ut från hamn för att sedan ta på och av munderingen. Därför valde vi alla tävlande att ligga i vattnet de tre loppen som skulle gå under dagen. En mentalt slutkörd gast och uppgiven styrman avslutade dagen med en bastu.
Tyvärr kom vi inte iväg under söndagen. Stark vind med byar stoppade oss från att segla ut och gott var väl det. Flera andra ekipage bröt efter någon timme. Kändes extra skönt när svenska mästarna kommenterade vårt beslut som ”moget”. Utrustningen ska trots allt hålla hela vägen fram till VM.
Lite utrustning – vilken sport idag är inte en prylsport? – behöver nu kompletteras och justeras så som bl a bättre flytväst och sele med ryggstöd.
Men nu är vi igång, och på gång!
Det förlösande mejlet
Så en dag i februari var det åter dags att våga kasta loss. Efter dryga sju år som VD och kreativ producent på PlayeMotion ville jag gå min egen väg, med bibehållet varumärke och erfarenhet. Grunden lades egentligen redan förra året när vi alla gick ”All In” – såväl med bolaget som privat – och slutförde fantastiska projekt. Och, vilket år det blev! Berikande i själen. 🙂 Torftigt i plånboken. 🙁
Där stod jag så i början av mars och begrundade framtiden. Med ett litet mejl till närmaste vänskapskretsen sammanfattade jag fjolåret och uppmuntrade till inspiration och riktning vad jag nu skulle företa mig. För, som ett av mina favoritordspråk lyder:
”Det finns ingen gynnsam vind för den som inte vet vart han ska fara”
Responsen lät sig inte dröja. Jag kallades till intervjuer och bjöds på luncher. Så mitt under en ”överaskningsdag” med Carolakonsert ringer det i telefonen. ”Jag ska ge dig en utmaning som heter duga. Vi ska tävla i VM.”
Det var min gode vän Henrik som ringde. Han, om någon, vet hur enkelt jag triggas av utmaningar på hög nivå. Henrik har redan flera års tävlingsmeriter i bagaget och vågar ta med en sådan Rookie som mig ombord på sin båt. Så nu är vi registrerade som ett av de svenska teamen för VM i Holländska Aquavitesse. Det blir blött och intensivt. Riktig segling!
Så nu vet jag vart hän jag ska fara – sportmässigt. Följ gärna min resa fram till och under tävlingarna. Upptäck sporten, nya platser och spännande människor.
om mig
Nyfiken äventyrare. Aspirant till rollen som världens bästa pappa. Ville i yngre dagar leva som James Bond. Passionerad strateg och problemlösare. Försörjer mig som Managementkonsult och Kreativ Producent. Amatörfilosof med rötter i Europas surkålsbälte. Lystrar till namnet Ralf Wiśniewski Löbel.
