Efter en veckas segling på VM slog hösten upp sina dörrar med skola, arbete och andra åtaganden. Färska ostron, stinkande våtdräkt och salt bris falnade snabbt ur minnet till förmån för vardagen.
Med mig hade jag ytterligare lärdomar om jollesegling och det sociala ramverk som sporten omgärdas av, samt en fördubblad mängd timmar med Henrik och båten.
Det skulle dock visa sig på SM att de inte räckte långt. 
Kullavik, straxt söder om Göteborg, bjöd på en magnifik skärgård och vi ackompanjerandes av strålande sol samt ytterligare tre tävlingsklasser – 29er, Feva och RS200. Ömsom bris, ömsom lätt segling gav oss en 5:e placering av sju startande båtar. Och ska sanningen fram, så hade det kunnat gå än sämre. Inte ens med tio segeldagar i ryggen förmådde vi undvika misstagen som ödelägger en bra placering. Men oj, så skoj det var att gå för segel igen.
Epilog & Reflektion
- Man kommer långt med mycket vilja och mod. För att nå hela vägen krävs timmar av träning. Genvägar ej möjliga.
- Denna båtklass är som klippt och skuren för den som vill utveckla sin segling genom kappsegling, UTAN att för den sakens skull tvingas till elitsatsningar och stora investeringar. Jag kallar därför RS500 för ”Gubbracer”.
- Naturupplevelse och fysisk träning kombinerad tillsammans med stor portion social samvaro, såväl med besättning som andra entusiaster.
- Blev det då ett äventyr? Ja, i högsta grad. Att en landkrabba som jag ibland klarar av att hålla jämn takt med andra som seglat sedan barnsben gör mig stolt. På frågan om jag vill vara med på VM2016 i Travemünde svarar jag därför med ett rungande: JA!
Slutligen vill jag tacka för alla trevliga minnen och det varma välkomnande som snabbt fick mig att känna inkluderad. Tack Henrik, Malin, Johan, Stephan, Johanna, Martin, Axel, Peter, Martin samt Lisa och Hilde.