Så har kampen om topplaceringarna i båda flottorna börjat. Som enda svenska båt försvarar vi toppen i Silverflottan medan våra fyra vänner tampas om pallplats i Guldflottan.
Den första rejsdagen bjöd på vridande starka vindar och här visade det sig att det lönar sig med rutin. Trots att vi trängdes ut på startlinjen och fick segla runt startbåten, vilket innebar att vi gick iväg sist, långt efter de andra, blev det vår sämsta insats och placering på 10:e plats. Varför? Jo, rutinen att snabbt komma på rätt köl när vi slog runt!
Igår handlade det om svaga vindar, igen. Mot slutet av dagen så skiftande och svaga att sista rejset bröts – efter att banan lags om två gånger – och seglatsen till sist blåstes av. Många timmars guppande och väntan i stekande hetta tärde på koncentrationen men vi lyckades göra bra ifrån oss och slutade på en första och andra plats.
Hur var det med rutinen? Jo, vi erfar att de flesta på sjön faktiskt är erfarna jolleseglare från barnsben. Henrik och jag är hermelinerna som först på äldre dagar börjat med sporten. Det innebär i de flesta fall att vi måste tänka i alla moment och rörelsemönster där det för andra kommer naturligt, t ex vid starter, slag, jippar eller att slå på vrid. De vet och reponderar rätt i varje situation.
Om erfarenheten är emot oss kompenseras den av orädsla, (över)vikt och en massa jäklar anamma. Därtill att Henrik känner båten så väl och är en naturbegåvning när det kommer till vattensport. Så, med tanke på förutsättningarna är vi mer än nöjda med våra insatser och vår placering. Det vore ju skam om en landkrabba som jag tampats i guldserien!